Noterade idag att det finns ett interaktivt, fotografiskt fågelögeperspektiv som ett alternativ till den vanliga grafiska kartan över min arbetsplats. Så långt allting väl. Nu blev jag dock lite nyfiken på omgivningarna, så jag scrollade mig bort åt det håll där jag bor. Och vad får jag se? Om inte min lilla “rööpässjå” till bil… snyggt parkerad på den abonnerade rutan. Storebror ser mig. Filmer som “Truman show” och “Enemy of the state” flimrar förbi i mitt medvetande…
Håller tillvaron på att bli ett storskaligt Big Brother?
Njae, förmodligen inte. Men visst kan man känna lite obehagliga vibbar, även om man inte har något att dölja. Vart står din bil parkerad? Inte fulparkerad väl…?
Läste igår en artikel om ungas kultur i internet-åldern. Resonemanget rörde bland annat det revolutionerande i att människor plötsligt kan komma i kontakt med andra människor på andra sidan klotet i realtid, och att den lilla människans röst plötsligt kan bli hörd och få ett utrymme, som till exempel i en liten blogg som den här, som är världsvitt tillgänglig, men föga världskänd :-). Visst, ett demokratiskt värde i att kunna kabla ut sina åsikter. Det som fastnade av artikeln var dock den catchiga sentensen:
Det är boktryckarkonstens Ullared!
Fyndig formulering för att beskriva denna revolution. Den möjlighet som tidigare var dyrköpt, exklusiv och tillgänglig för få, finns nu för kreti och pleti genom Cyber-Gekås. Nu åker jag dock inte till Ullared bara för att plastpåsarna är billiga, lika lite som jag alltid måste ut på nätet för att berätta något för någon bara för att det är enkelt gjort…
Så gör man comeback i bloggosfären efter ett antal dagars frånvaro. Har jag lidit av skrivkramp? Vad är skrivkramp? Ja, frågar man Herr Wiki Pedia är skrivkramp (även moggrafi eller skrivarsjuka) 1) en arbetsskada i samma kategori som musarm och tennisarmbåge eller 2) skribentens mentala blockering från textproduktion.
Nej, det vore för enkelt att skylla på mogigrafi.
En djupare analys säger mig att en viss oinspiration i kombination med inslag av osedvanligt gott väder och utomhusaktiviteter lett mig till att prioritera den friskfläktande atmosfären snarare än bloggosfären. Vilken sfär väljer du?
Läste en krönika i den ena av de två stora kvällstidningarna igår. Tänkvärd läsning. Handlade om hur man gett sig i kast med något så märkligt som att beräkna värdet av de naturupplevelser som Svedala kan erbjuda. Det handlade om 35 miljoner kronor, vill jag minnas. Resonemanget gick ut på att man missar något när man jämt och ständigt ger sig i kast med att översätta till “kronor-och-ören-språket”, som författaren så fyndigt kallade det. Siffran 35 miljoner låter som rena reapriset, samtidigt som det är ett taffligt försök att sätta prislapp på fritt och gratis. “Den blomstertid nu kommer, för sjutti spänn plus moms…”? Nej, det låter förstås inte rimligt. Och exploatering är inget vackert ord. Visst är skapelsen en gåva och dess skönhet gratis.
Läste igår lite Sven Lidman. Han skrev (då det begav sig) att den den moderna människan förätit sig på kunskapens frukt. Tänkvärda ord. Tror att det i än högre grad det är så för den moderna människan nu, sådär några decennier senare.
Vi som ätit en hel påse tutti frutti på en gång vet att det finns gränser för hur mycket man “absorberar” så där rakt av.
“Var bär det hän för dig Moderne man..?” som Christiansson sjöng…
Såg nya rön i SvD. Vi har ju lärt oss att grått kan vara det nya svart och så vidare. Nu visar det sig att kaféer är de nya kontoren.
Kaféer är de nya kontoren.
Undrar om man kan hänvisa till dessa rön i samband med diskussionerna om flytt, omorganisation och nya kontor på jobbet? Finns ju tilll och med lokalkostnader att bespara. Kan också just idag tänka mig ett soligt friluftskontor. Vi får se hur det går i förhandlingarna…
Min käresta berättade härom dagen om grannsämjan i trappuppgången. Hennes närmaste granne kom in och lånade en skvätt mjölk. Jag hörde det hela utspela sig i telefonen. Detta får ses som ett lyckat exempel på interaktion med grannen. Låna något som en isbrytare. En annan klassiker är ju annars att bjuda på den berömda “flyttgröten”, men detta får ses som lite av en chansning då gröt inte i alla läger klassas som festföda.
Ironiskt avsnitt: Ett annat sätt att skapa kontakt med grannarna är att använda sin prestandastarka stereoanläggning. Hittar man bara rätt decibelnivå är det endast en tidsfråga innan någon av grannarna kommer och hälsar på. En av mina grannar testade detta trick den gångna helgen. Av vad jag kunde höra från trapphuset verkade det fungera…
Läste om den ekonomiskt skuldtyngde mannen som hittade en påse med dollars på gatan – $:s i olika valörer till ett värde av motsvarande 800 tusen kronor! Betalda räkningar, klackarna i taket och resa till Västindien? Nix. Mannen tog kontakt med närmsta patrullerande polis, berättade var han hittat pengarna och lämnade in påsen. Det visade sig att ett vaktbolag rapporterat in påsen som saknad. Imponerande insats.
Den föredömlige mannen ville hellre ha ett samvetssaldo på +/- 0 än en quick fix för den sargade ekonomin…
Om han fick någon hittelön? Ja, den med svenska mått låga andelen 12 tusen kronor. Plus den goda kudden ett gott samvete kan utgöra.
Vill man ligga lite i framkant ska man numera lägga till ett litet “2.0″ efter sitt koncept. Ett sätt att liksom signallera att jag gått vidare till nästa paradigm. Jag har uppgraderat – jag har tagit nästa steg. Jag skulle till exempel kunna kalla min blogg för Blogg 2.0, för att markera att jag tagit bloggandet till en ny dimension. (Obs! Notera att jag icke gör sådana anspråk). Skriver jag däremot Blogg 2.1 kan det signallera en bugg i mitt Blogg 2.0-projekt och att jag varit tvungen att “plåstra om” det projektet. Lägger jag till ett litet “beta”, typ Blogg 2.0 beta kan jag i förväg berätta att jag förväntar mig tokigheter och att det kan bli tal om en 2.1-version.
Det är nu dags att installera Lunch 1.0. Önskar jag hade Lunch 2.0.
Idag blir det ärtsoppa med knäckebröd. Kanske snarare är en Lunch 1.0 beta, eftersom jag är rädd att den blev lite vidbränd…
